The Odyssey

The Odyssey. Alla känner till den, men hur många av er har läst den? Jag har det inte, men däremot har jag sett åtminstone ett par filmatiseringar, bland annat miniserien med Armand Assante. Med det sagt har jag inte full koll på hur Nolans filmatisering förhåller sig till ursprungsmaterialet. Här pratar vi dock om en filmatisering som blivit larger than life redan innan den släpps på grund av alla kontroverser kring val av skådespelare. Diskussionen urartade och saknade i min mening egentligen grund från start. Men främst undrar jag hur man ens orkar lägga sådan energi på något så obetydligt. Gå ut och klipp gräset, ta hand om herrelösa katter, skänk pengar till behövande eller något.

Vi drar handlingen kort:
Efter det trojanska kriget ställs Odysseus inför en farofylld resa tillbaka till Ithaka, där han möter cyklopen Polyfemos, sirenerna och Kirke längs vägen.

Matt Damon spelar återigen en snubbe som har problem att ta sig hem

Vi börjar med Christopher Nolan. Regissören som på senare år gått från att vara en av mina absoluta favoriter till att bli kickad av piedestalen. Prestige, Batman Begins, Dark Knight och Inception. Fyra filmer som betytt väldigt mycket. Alla är inte lika bra vid omtitt såhär ett antal år senare, men Prestige är fortfarande på min topp tio. Men sedan. Inception hade fantastiska stunder och andra som inte var lika fantastiska. Dunkirk tappade mig totalt i biomörkret men golvade mig vid omtitt några år senare. Tenet var inte bara så onödigt komplicerad att den slog knut på sig själv, den var dessutom riktigt tråkig.
Oppenheimer hade några riktigt bra scener men rättegångsdelarna drog ned allt tempo.
Så. Nu har jag fått gnälla av mig lite om gångna synder, åter till The Odyssey.

Skådespelarna ja. Matt Damon i huvudrollen. Jag har alltid gillat honom. Och faktum är att alla skådisar i Odyssey gör bra ifrån sig. Det är så många kända ansikten att det ibland nästan känns lite skitnödigt. Jag tänker inte lista alla. Ni märker när ni ser filmen, eller så kan ni rulla in i castlistan på IMDB. Det är många namn.

Så. Förbi kontroverser och annat: Hur håller The Odyssey? Den har ju fått toppbetyg från väldigt många kritiker. Jag gick dock in med låga förväntningar på grund av att jag och Nolan som sagt inte riktigt kommit överens på senare år. Och det var nog bra. För de låga förväntningar infrias faktiskt till stora delar. Låt mig vara tydlig med en sak: The Odyssey är absolut inte en dålig film, men den är kanske inte för alla.

Det här är kanske filmens absolut vanligaste ansiktsuttryck

Ett av mina största problem med Nolans filmer utöver Batman x 2 (Dark Knight Rises nämner vi inte) och The Prestige är att han inte lyckas med karaktärerna. De är allt som oftast papperstunna och ointressanta vilket gör att man inte bryr sig om dem och där tappar man genast en stor del av nerven. The Odyssey är inget undantag. Jag bryr mig inte om Odysseus, hans son eller någon av de andra som tar plats. Möjligen känner jag för hans fru Penelope som får sitta och vänta i tjugo år, omgärdad av kåta friare som hoppas att maken dött så att hon ska gifta om sig. Den enda karaktären man faktiskt bryr sig om är Artos, hunden som ordagrant ligger på dödsbädden och väntar på sin husse.

Det här gör genast att den av mitt intresse för berättelsen svalnar. Likaså är tempot Nolanskt ojämnt. Notera att filmen är nästan tre timmar lång och det tar väldigt lång tid innan vi faktiskt får en scen som innehåller någon form av spänning. Visst finns det några riktigt snygga actionscener varav någon bjuder på lite nerv, men när mannarna fastnar i Cyklopens grotta känner jag exempelvis ingenting. Många av karaktärerna känns också underutvecklade och nyttjas inte riktigt, de florerar mest i bakgrunden. Det slår mig också att Odysseus både är ganska korkad och dessutom en extremt dålig ledare. Däremot tycker jag att Nolan lyckas få till en fin utvecklingskurva för honom som karaktär mot slutet när sanningen om hans känslor inför anfallet mot Troja kommer fram. Det speglar också vårt samhälle.

Men åter till tempot och spänningen. Faktum är att jag inte tycker att The Odyssey blir direkt spännande förrän framåt sista akten och det är ett problem. Visst är den snygg att se på rakt igenom sånär som på att ovan nämnda cyklop Polyfemos, som jag för övrigt inte minns nämndes vid namn i filmen, är riktigt fult gjord. De borde ha använt mer praktiska effekter än förlitat sig på halvdan CGI, det skaver lite när resten av filmen är tekniskt briljant. Man nämner även sirenerna i filmens synopsis vilket är intressant, för de är med i ungefär tre minuter.

Men gott om ögongodis och teknisk briljans blir det som vanligt när Nolan är framme

En av de mer minnesvärda inslagen står Samantha Morton som Circe (eller Kirke på svenska) för. Scenen är både märklig, grotesk och underhållande och visar prov på en lekfullhet som behövs. För det här eposet, liksom de flesta av Nolans filmer, är fullständigt dränerad på all form av humor. Jag menar inte att det måste slängas in en comic relief eller en Papphammar-krigare som snubblar runt, men det är faktiskt kul att dra på munnen någon enstaka gång under en tre timmar lång film. Just saying.

Jag ska inte heller glömma att nämna filmmusiken, komponerad av vår landsman Ludwig Göransson. Det är ännu en anledning till att jag aldrig får feeling på riktigt. I Nolans bästa filmer har musiken alltid spelat en stor roll. Där sticker faktiskt Interstellar ut mest. Scenen när rymdskeppen dockar till bombastisk musik exempelvis. Mitt problem är att Ludwig Göransson, som även komponerade till Tenet och Oppenheimer, i min mening inte får fram känslorna. Musiken förblir opersonlig och ibland nästan jobbig snarare än att tillföra en extra dimension. Jag tror att Odyssey till viss del hade varit en väldigt annorlunda film med en kompositör som Hans Zimmer.

Jag låter skitneggo, jag vet, men The Odyssey kliver i alldeles för många Nolan-fällor och en film med den här längden som inte lyckas få till intressanta karaktärer eller rejäl spänning funkar liksom inte för mig. Däremot, vilket jag nämnde tidigare, så tar det sig framåt slutet när Odysseus återvänder och hämnden tar sin början. Slutfighten är hektisk och tekniskt häftig samtidigt som den blir så överdriven att det pendlar mot fånigt. Återigen. The Odyssey är inte en dålig film, inte alls. Däremot kan jag undra, när jag läser vissa av recensionerna som hyllar den till skyarna, om vi verkligen sett samma film.